träffade A igår för första gången sen i söndags..
och det vart massa tjafs och stå hej..
och det har vart så mycket nu, har haft ett tjafs med svärmor, vilket är löst nu.
men ingenting känns som det brukar..
Han är ute och dricker idag, han är med sina kompisar hela tiden, och vi har inte träffats ngt men ändå ger han ingen tid till mig. vad ska jag göra?
pratar jag om det blir han bara arg för han säger at jag inte ska bli sur för att han är med sina kompisar.
jag har haft kanon roligt dessa dagar jag inte träffat honom, men självklart har jag saknat och tänkt på honom den mesta tiden av det vi vart ifrån varandra.
men det känns inte som han saknar mig någonting, och han skulle utan tvekan bara kunna gå ifrån mig känns det som, det känns inte som äkta kärlek ibland, bara svårt att släppa taget från han sida? jag vet inte..
jag är orolig i kroppen, känner mig så konstig, tycker bara inget känns som vanligt och jag hatar denna känslan jag har i kroppen! det finns innget värre.
överregarar jag ? är jag en "sträng" flickvän..
önskar bara jag kunde få ett riktigt svar från någon.
har ingen lust att rikigt prata om hans och mina problem, jag vill att allt ska se så perfekt ut hela tiden.
borde jag bara låta han va, skita i han.. men om jag skuille göra det, känns det inte som ett riktigt förhållande, då kan man lika gärna gå skilda håll lixom.
åååh jag kommer fan bli galen innan jag fyller 25...
känns som jag håller på att falla ihop.. och är 14 igen. usch!
Har inte träffat A på två dagar nu.. Vi har vart tillsammans i 4 år och såhär är inte va jag vill ha det i vårt förhållande.. Jag känner på mig att något kommer hända mellan oss två, antingen har vi bara en bråk period, eller så är det värre än så..
Jag känner att jag ska inte behöva tjata på min pojkvän om han vill ses eller fall han vill komma till mig för jag hatar att sova utan honom.. Han är min trygghet.
Det hände grejer runt omkring mig som gjort allt svårt att åka till honom för den delen, men vilken han inte vill fatta antagligen :S
Jag börjar snart jobba igen.. Och jag önskar bara jag och han var mer lika än va vi är :/ jag klarar snart inte mer att vara såhär olika som vi är.. Vi är inte alls på samma nivå, jag är gärna två steg före men han är 2 steg bakom :(
Va sjutton ska jag göra.. Jag älskar honom sååå!
alltid när man alltid tror att det ska bli bättre, så blir det bara sämre.
Lägenhet får vänta. Min fina säng kan stå och ruttna för att flytta än blir det inte.
Är trött och förbannad, har semester som känns totalt meningslös.
Danmark var bra, men direkt när man kommer hem poooof så är man på ruta 1 igen.
Jag orkar inte, kanske är det jag , jag vet inte.
Jag har tagit 1 steg framåt, nu tar jag två tillbaka. Det är lika bra..
